Går sönder
Hela min värld känns upp och ner. Jag vet inte vad jag ska ta mig till. Jag har försökt att fly men nu hinner allt ikapp mig. Jag vet inte vad det är för känsla jag känner, men den känns tom och kall och den gör ont. Har gråtit en hel del den här eftermiddagen, gör det fortfarande. En av de personer som stöttat mig mest när jag haft det som jobbigast kommer att försvinna från min vardag. Vet inte riktigt hur jag ska hantera mina känslor, jag är helt uppriven. Jag slår, skriker och gråter men inget hjälper. Att mina föräldrar ber mig söka hjälpi from av psykvård känns ju inte mycket bättre. Så bara för att allt som betyder något tas ifrån mig och jag reagerar på de så betyder det att jag behöver vård? Skulle inte riktigt tro det va!
Men mina tårar fortsätter rinna och jag vet inte vart jag ska ta vägen. Det slog mig nu, jag har ingenstan att ta vägen. Hennes bön till mig var att jag ska försöka kämpa mig genom skolan och livet trots att allt suger. Jag vet att jag måste till skolan och dit kommer jag bara om jag sover hemma. Men hemma är det sista stället jag vill vara på nu. Jag kan inte ens kalla det hemma, jag känner mig inte ett dugg hemma här. Känner mig malplacerad, som om någon dumpat mig här för att den inte ville ha mig på något annat ställe. Stallet som var mitt andra hem ett tag, ja det har jag gett upp på dåliga förhållanden. Sen min älskling försvann därifrån så har det inte varit detsamma. Allt har bara kännts så fel, att komma dit och veta att mina sötnos till häst inte längre är där utan kanske till och med död. Jag slutade att åka till stallet. Så där försvann också mitt andra hem. Jag har inget hem längre, trots att jag har tak över huvudet och en mage som är mätt. Att ha pengar = någonstans att bo och att få mat är inte lycka. Att ha någon/några som älskar en är inte lycka. Att köpa massa skor är inte längre lycka(!) så vafan är lycka egentligen? Och vart kan man hitta den? Det finns så många frågor jag vill ha svar på men som ingen har.
Adam är på väg hit och pappa också, vet inte vad de ska hjälpa men. Ska krama massa på Adam när han kommer hit. Saknar så mycket.
Men mina tårar fortsätter rinna och jag vet inte vart jag ska ta vägen. Det slog mig nu, jag har ingenstan att ta vägen. Hennes bön till mig var att jag ska försöka kämpa mig genom skolan och livet trots att allt suger. Jag vet att jag måste till skolan och dit kommer jag bara om jag sover hemma. Men hemma är det sista stället jag vill vara på nu. Jag kan inte ens kalla det hemma, jag känner mig inte ett dugg hemma här. Känner mig malplacerad, som om någon dumpat mig här för att den inte ville ha mig på något annat ställe. Stallet som var mitt andra hem ett tag, ja det har jag gett upp på dåliga förhållanden. Sen min älskling försvann därifrån så har det inte varit detsamma. Allt har bara kännts så fel, att komma dit och veta att mina sötnos till häst inte längre är där utan kanske till och med död. Jag slutade att åka till stallet. Så där försvann också mitt andra hem. Jag har inget hem längre, trots att jag har tak över huvudet och en mage som är mätt. Att ha pengar = någonstans att bo och att få mat är inte lycka. Att ha någon/några som älskar en är inte lycka. Att köpa massa skor är inte längre lycka(!) så vafan är lycka egentligen? Och vart kan man hitta den? Det finns så många frågor jag vill ha svar på men som ingen har.
Adam är på väg hit och pappa också, vet inte vad de ska hjälpa men. Ska krama massa på Adam när han kommer hit. Saknar så mycket.
Tyck till om min blogg och detta inlägg
Postat av: Fanny Strömberg
Livet är en bergochdal bana, jag har också kommit in en "dal" just nu och bryter ihop för dom mesigaste sakerna. Man kan inte vara på topp hela tiden, och alla går igenom tråkiga/hemska saker. Men du ska se att du kommer upp på toppen snart och känner lyckan och att livet är härligt snart!
Take care <3
Tack