Jag är trött på att gråta..
Är det inte konstigt? Att man inte inser vad man har förns de är borta? En gång gillade jag en kille, han var hur perfekt som helst. Han sa att han älskade mig och jag hade starka känslor för honom också. Jag ville inte ljuga. Men i sånna situationer - ljuger jag för mig själv. Det är inget jag kontrollerar, utan det bara händer. Jag förträngde mina känslor ända tills han hittade en annan. Eller han kanske hade henne redan innan, vad vet jag. Inte förns veckor efter insåg jag vad jag förlorat. Någon som betytt mer än allt annat jag ville ha. Någon som jag verkligen älskat.
Är inte det konstigt? A